Hjälte-valpen räddade familjens liv i branden

Det hade varit min stora dröm, ja mer än så, det var ett mål jag hade satt upp redan som barn, att få bo på landet.

Jag och min man var strax under 30 när drömmen blev sann. Efter några år i en trång storstadslägenhet och innan dess en uppväxt i förorten och en rad andrahandslägenheter, kunde vi flytta till en gård i Sörmland.

En rejäl mangårdsbyggnad, en gammal ladugård och en räcka uthus i skogsbrynet med bara ett par hundra meter till en inbjudande insjö – det kändes som paradiset. Även om vi flyttade in en mörk och regnig novemberdag så kunde vi i fantasin se äppelträden blomma, rabatterna prunka och oss själva sitta med en kopp kaffe på förstubron i solnedgången.

LÄS OCKSÅ: “Mina barn skämdes för sin egen pappa” 

“Den första julen var fantastisk”

Då hade vi ett barn, dottern Wilma, som var två år och jag var gravid med nästa som skulle födas i maj.

Det var ett äldre par som hade bott i huset före oss och de hade inte brytt sig om att renovera någonting sedan 70-talet. Men vi struntade i de hiskeliga färgerna i köket, de tråkiga tapeterna i rummen och badrumsstandarden med mintgrönt handfat och slitet badkar. Allt fungerade och vi tänkte inte öka på lånen utan spara och fixa till steg för steg när vi fick råd.

Den första julen var fantastisk.

Vi högg vår egen gran, till huset hörde en liten bit skog och vi eldade i vedspisen och de öppna spisarna. Släkten var på plats, några hade förstås åsikter om vad vi genast borde ta itu med. Vi bara nickade och låtsades hålla med.

Efter julledigheten började vardagen.

LÄS OCKSÅ: “Jag delar livet med två underbara män” 

“Vårt hus låg ganska ensligt”

Varje morgon tog min man bilen till stationen och satte sig på tåget till jobbet i Stockholm.

Jag har en bokföringsfirma och det var inget problem för mig att sköta mitt arbete hemifrån.

Wilma stod i kö till dagis och under väntetiden var hon hemma med mig.

Robert och jag hade bestämt att inte köpa några julklappar till varandra. I stället köpte vi något vi båda längtat efter: En hund. En lurvig blandras, som skulle bli en fin kompis på skogspromenaderna. Det kändes också tryggt med en hund i huset, även om han inte var någon vakthund så skulle ingen kunna närma sig huset utan att han varnade.

Vårt hus låg ganska ensligt.

Och dessutom dåligt isolerat, märkte vi när vintern fortsatte med tio, femton minusgrader i februari.

Vi hade elementen på för fullt och eldade ända till kvällen i alla eldstäder. Ändå kändes golven och väggarna iskalla, trots att vi hade tjocka tofflor på oss. Första elräkningen blev en chock, elementen gick på el, men vi måste ha dem på max, annars sjönk temperaturen ner till 14 grader på natten. Det var något vi skulle ta itu med, bara vintern var över.

Min man var då och då tvungen att resa bort i jobbet och det var förstås ett sådant tillfälle som det hände.

Valpen Nemo skällde som besatt

Mitt i natten vaknade jag av att vår valp Nemo skällde som besatt. Först trodde jag att det var något vilt djur utanför som han känt lukten av, sedan kände jag lukten av rök. Jag flög ur sängen, lyfte upp Wilma som sov bredvid mig och när jag kom ut i trapphuset såg jag svart rök strömma ut från köket. Det enda jag hade i huvudet var att vi måste ut från huset. Jag hoppade i mina fodrade stövlar, ryckte åt mig min varmaste jacka och Wilmas overall och sprang ut på gårdsplanen med Nemo i hälarna.

Just då sprängdes köksfönstren av hettan och jag sprang mot ladugården. Där var det lika kallt som ute, men vi kunde åtminstone sätta på oss kläderna jag fått med.

Inte ens mobilen fick jag med och bilen stod vid stationen.

Vi fick gå på den isiga vägen i över en kilometer till närmaste granne, som lyckligtvis var hemma. Där ringde jag till brandkåren, men när de kom var det inget att göra, huset brann ned till grunden.

“Vågar inte tänka på hur det hade slutat annars”

Genom socialtjänsten fick vi en tillfällig lägenhet, hjälp till kläder och annat nödvändigt.

Vad som hade orsakat branden blev aldrig helt klarlagt, men en teori var att elledningarna var gamla och söndertorkade.

Vårt hem var tack och lov fullt försäkrat och vi kunde bygga ett nytt, mindre hus på tomten.

Det var en fruktansvärd upplevelse, men trots allt lever vi och det tack vare Nemo, som skällde tills vi vaknade och kunde sätta oss i säkerhet. Jag vågar inte tänka på hur det hade slutat annars. 

Berättat för Eva Åström

Categories: Hälsa
This post was written by , posted on September 4, 2017 Monday at 7:38 am

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>