"Ångesten gjorde mig beroende av sex"

En kort tid därefter började jag skära mig i armarna. Först provade jag att rispa med nålar, egentligen av ren nyfikenhet. Men det blev snabbt ett slags beroende. Den fysiska smärtan var enklare att hantera än den jag hade inom mig. Sedan började jag dricka alkohol och röka på, alltid i fel umgänge med äldre killar.

När jag var 15 bestämde sig min mamma för att vi skulle flytta ännu en gång. Då hade vi redan flyttat nästan 20 gånger, för min mamma var en rastlös själ. Mamma och pappa separerade redan när jag bara var ett år gammal. Men den här gången vägrade jag att flytta med, jag hade flyttat klart kände jag. Jag trodde aldrig att mamma skulle flytta utan mig, men det gjorde hon, och tog min lillasyster med sig.

LÄS MER: Panikångest och depression – 12 saker du bör veta

Jag bodde ensam kvar i vår lägenhet. Jag ställde min säng nära balkongen så att jag kunde höra ljud från människor, och inte känna mig så ensam. Senare kom flyttgubbar och hämtade möblerna och jag fick städa ur lägenheten. Då mådde jag väldigt dåligt, men jag höll det inom mig. Jag kunde inte förstå att min egen mamma hade lämnat mig. En bekant tog sig an mig och hyrde ut ett rum mot att jag städade lägenheten.

“Jag ville bara dö”

Jag ringde mamma och berättade hur jag mådde, vi skrek på varandra och jag grät, jag ville bara dö. Jag började skära mig djupare, ta mer droger och dricka ännu mer. Ett år senare tvingades jag flytta till mamma igen, för jag klarade mig inte ensam. Tror aldrig jag gråtit så mycket som då, när jag tvingades lämna alla mina vänner.

Efter nian hoppade jag av skolan och levde ett destruktivt liv på många plan. Jag blev beroende av män, deras uppskattning och av den kick som sex gav. Egentligen levde jag ett väldigt hemligt liv, det var inte många som kände till vad jag höll på med.

Men så en natt tappade jag verklighetsuppfattningen helt. Desperat rev jag sönder allt i lägenheten, skar mig, tog en massa piller och tejpade en plastpåse runt huvudet. Sedan sprang jag ut på gatan och skrek. Polisen kom och körde mig till psykakuten och det konstaterades att jag fått en psykos. Jag gick hos några terapeuter en tid, men inte tillräckligt länge för att bli hjälpt.

Sedan träffade jag en kille som jag höll ihop med i fem år. Jag var kanske aldrig riktigt kär i honom, men han gav mig en trygghet och kom att spela en stor roll i starten av mitt tillfrisknande.

“Den veckan jag var ensam spårade allting”

Vi fick en dotter men separerade när hon var runt ett år. Den tiden lyckades jag lägga det destruktiva livet åt sidan, så varannan vecka när jag hade min dotter dedikerade jag all min tid åt henne. Men den veckan jag var ensam spårade allting ur. Jag hade börjat hänga på dejtingsajter och det kom olika killar till mig. Jag gick från ett beroende till ett annat, från droger till sex.

På en festival samma sommar blev jag drogad och våldtagen av flera män. Det blev min vändning. Jag samlade ihop mina saker och gick barfota genom området. Det var mitt wake up call. Jag måste få ordning på mitt liv.

LÄS MER: “Ville ju bara bli älskad – blev sexberoende” 

Så jag gick till psyket och fick äntligen en terapeut som jag gillade. Han sa att han inte trodde på mediciner och tvångsbehandling. Jag fick förtroende för honom, han var annorlunda mot alla andra jag träffat. Han gav mig tiden att reflektera och stanna upp, i stället för att springa från en sak till en annan. Jag hade nått botten och var tacksam för att han ville ta sig an mig. Jag träffar honom än i dag.

Några år senare fick jag diagnosen borderline. Sedan upptäckte jag att jag kunde få liknande kickar som av droger, på gymmet. Nästa steg var att börja springa. En dag när jag hade sprungit några meter bara så stannade jag och tittade bakåt. Jag insåg att jag hade gjort något som var bara för mig.

“De dåliga perioderna blir allt kortare”

Det blev början till en investering i mig själv. Jag tappade vikt och musklerna började synas och det var nästa kick. Nu hade jag bytt ut festandet helt mot träning.

I dag har jag en underbar sambo och ett nytt hus. Jag jobbar som personlig tränare med eget företag och föreläser för ungdomar som har det jobbigt. Jag mår bra och har inte skurit mig på tre år, men hamnar i svackor i bland. Men de dåliga perioderna blir allt kortare. Jag går hos terapeuten fortfarande, även om jag mår bra. Jag har insett att jag är värd så mycket mer och jag vill verkligen göra mitt bästa för att min dotter ska känna sig trygg.

Även om det har gjort väldigt ont under många många år så är jag i dag faktiskt tacksam för allt. Alla snedsteg, alla sidospår och allt självförakt har gjort att jag i dag verkligen inte tar något för givet. Inte ens när det kommer till att få må bra. Jag uppskattar allt och jag ser alla framsteg som just framsteg.

Carro, 38, berättat för Anne Haavisto

LÄS MER: Allt du behöver veta om panikångest

Categories: Hälsa
This post was written by , posted on October 30, 2016 Sunday at 12:39 am

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>